En text om den värsta dagen i mitt liv- dagen då jag förlorade min farfar.

Bilder från minneslunden i fågelfors, där farfar är någonstans. Blommor som vi satte hos honom.

Det var 3 månader sedan, i onsdags. Idag var det 14 veckor sedan.
14 veckor eller 3 månader eller 98 dagar, eller 2339 timmar och 45 minuter sedan, min älskade farfar tog sitt sista andetag.

Jag satt med hjärtat i halsgropen hela vägen till Oskarshamn, från att jag vaknade upp som hastigast, den där tisdagsmorgonen, då jag hörde min bror prata i telefon med mamma. Jag visste att det var om farfar, han var inlagd på sjukhuset och jag hade träffat honom på söndagen, nu var det tisdag.

Jag skrev ett sms till min mamma:"Ska ni åka till farfar, jag vill också följa med!!?" Tårarna bara strömmade ned för mina kinder innan jag ens fick reda på vad som hade hänt. Mamma ringde upp mig och sa att farfar har fått åka ned från sin avdelning, till intensivavdelningen. Jag frågade om det var allvarligt och det enda mamma kunde svara med var att farmor ville att alla hennes barn skulle följa med ned till Oskarshamn. Jag tänkte inte stanna hemma- fanns det en chans att ta farväl, eller träffa farfar i vilket tillstånd han än var i, skulle jag ta den. Det var ju min älskade farfar.

Tårarna fortsatte komma ut ur mina ögon, jag försökte hejda dem, jag visste ju inte säkert än. - Mer än att det var nog inte bra eftersom han hade fått åkt de där våningarna ner- till intensiven. Pappa kom in och jag skrek och grät och frågade hur det var med farfar- inge bra fick jag till svar och att farmor hade fått ett samtal från sjukhuset om att hon borde komma ner.

Jag, min bror och min pappa satte oss i bilen och hämtade upp min farbror i Mörlunda. Sen hade farmor ringt och sagt att vi skulle mötas hemma hos henne i Fågelfors, på det där älskade stället som jag har så många fina minnen, men detta är inget glatt minne, det värsta i mitt liv. Att se en orolig farmor, som alltid annars skulle se allt från den allra mest positiva sida och alltid vara glad.
Min andra farbror hade kommit dit och de var redo för avfärd. Min bror åkte med i den bilen och jag åkte med pappa och min andra farbror. Tårarna var överallt nu, samtidigt som jag inte ville tro att det var sant. Jag ville inte ta ut något i förskott. För det fick bara inte vara sant.

Hur skulle jag kunna klara mig utan min farfar? Den människa som jag vet älskade mig så, och alltid satt där som en glad människa och lockade till så många skratt och hade så mycket kunskap i hans hjärna. Hur skulle jag kunna förlora min älskade farfar, som alltid ställt upp på oss och hjälpt oss med allting genom åren? Hur skulle jag kunna förlora Ingvar Andersson?!

Nej, jag får inte tänka såhär. Vad ska jag säga till honom om han ligger där på sin dödsbädd, hur mycket jag älskar honom och uppskattar honom. Vad han har gett mig lycka genom de 20 år vi har känt varandra, hur mycket jag tyckte om världens finaste farfar? Jag måste springa in, jag skulle kunna skrika det nerifrån parkeringen, han måste få veta, han måste få veta hur mycket jag älskar honom. VAD SKA JAG SÄGA!? VI MÅSTE HINNA I TID. Pappa snälla kör fortare, jag måste hinna krama om honom en sista gång. -Tänkte jag för mig själv.

JAG FÅR INTE FÖRLORA HONOM. Han får inte lämna oss! Pappa tryckte nog gasen i botten allt vad han kunde, med farmor, min farbror och bror i bilen bakom som låg i minst samma hastighet. Men det är ingen fara Elin, jag kommer hinna se honom en sista gång. Det är inte slut än- det får inte vara slut än.

Vi har parkerat och stoppat i de där jävla mynten i automaten. Precis som vi gjort 2 dagar tidigare, då vi var och hälsade på honom och han låg där i sina blåa sjukhuskläder- men det var väl inte farfar? Farfar var ju den där som alltid hade på sig finskjortan och var välkammad med bättre hår än någon av sina söner. En fin karl som inte såg ut att vara sina 87 år. Jag träffade ju honom två dagar tidigare, han kan väl inte bara försvunnit under de timmarna sen vi sågs sist?

Det sista jag sa till min älskade, älskade farfar var: "Krya på dig farfar." Jag tänkte, detta kommer inte bli så farligt, han kommer hem igen till veckan. Och snart börjar sommaren. Få spendera massa fina sommardagar hos världens bästa farmor och farfar. Det kommer bli bra.

Men sen var det den där jävla tisdagsmorgonen, klockan hade hunnit bli 10. 8.54 skickade jag det där smset till mamma. Nu var vi i oskarshamn. Farmor tog min hand och sa:"Du ville träffa farfar va?" Jag svarade:"Självklart." Med tårar som fylldes upp i ögonen. Vi tog de tunga stegen mot intensiven. Möts av en jättegullig sköterska som hälsar på oss och säger att vi ska vänta på doktorn i ett litet rum. Jag fortsätter gråta, tårarna kan inte sluta och farmor säger:"Det kanske redan är slut." Det går några minuter, vilket då, känns som en hel evighet.

Farmor kramar min hand hårt och räcker fram paket med servetter så jag kan torka de tusen tårar som trillar på kinderna. In kommer doktorn med sköterskan, han förklarar hur farfar hade mått under natten och att läget hade försämrats. De hade frågat honom om han ville att de skulle ringa hem till farmor, men han ville inte för han ville inte vara till besvär, för sån var han. Han ville inte att vi skulle se han försvinna, för han ville att vi skulle ha kvar den fina bilden av den farfar vi minns från när vi var små, energiska, glada framåt och pigga farfarn vi alla kände.

Sen kom det, orden ingen någonsin vill höra och som ekar i mitt huvud än idag."Det är tråkigt att behöva säga detta men han orkade inte mer, Ingvar lämnade oss för en kvart sedan." Jag får panik samtidigt som jag hör detta, jag hann inte!!! Jag hann inte säga allt jag ville till han. HAN KOMMER ALDRIG ATT FÅ VETA!! Jag skriker inombords och jag gråter hysteriskt. FAN, varför åkte vi inte direkt till Oskarshamn?! Så skulle vi hunnit, vi skulle aldrig åkt till fågelfors. Då skulle jag fått krama han en sista gång. VARFÖR HANN JAG INTE?

Fast, som vi har pratat om så många gånger nu. Det var nog mening att vi inte skulle hinna. Farfar ville ha det såhär. Han ville inte se alla ledsna och gråta över hans skull. Han ville lämna oss med det finaste minnet i behåll utav honom, och den underbara människa han var.

Det är nu min farmor som får trösta mig igen, medans hon torkar sina tårar som trillar ner för hennes kinder nu med. Jag har aldrig sett min farmor gråta. Hon kramar min hand och förklarar för mig att det var detta farfar ville, för han mådde så dåligt. Han skulle slippa att lida nu och det var honom vi skulle tänka på. Att han slapp att lida.

Sköterskan gick ut och sa att hon skulle fixa till hos honom, så vi kunde komma in och säga hejdå. Efter att min farmor precis har förklarat allt hon fått uppleva med honom. 61 år, 5 barn, 15 barnbarn och 20 barnbarnsbarn.

Min bror gråter och alla får tårar i sina ögon. Farmor kramar min hand hårt och jag vill inte tro att det är sant. Hur kunde det bli såhär?! JAG TRÄFFADE JU FARFAR FÖR TVÅ DAGAR SEN. Det kan inte vara sant! Men jag måste få bekräftelse i sånnafall. Jag måste säga hejdå. Jag måste få se att det är sant.

Sköterskan kommer in och säger att vi kan säga hejdå nu. Jag går med stappliga ben, sakta men säkert med miljoner tårar i ögonen. Jag vill inte!! HUR KAN JAG TA FARVÄL AV MIN ÄLSKADE FARFAR?
Pappa håller om mig och säger att farfar har det bra nu. - Han lider inte mer. Han får äntligen vila.

Jag går in i rummet och ser min farfar ligga där på sin säng. Den säng, och det rum där han har tagit sitt sista andetag. Jag skriver inga detaljer om hur han ser ut för den bilden vill jag inte minnas. Det var ändå inte farfar som låg där- det var hans kropp. Men farfar var inte kvar.

Jag vände i dörren för jag kunde inte säga nåt. Jag ville inte att den bild av honom skulle etsa sig fast i min näthinna, mer än den hann göra på de få sekunder jag såg honom. Jag störtgråter och säger:"Jag måste ut." Sköterskorna går efter och försöker trösta mig. De frågar varför och jag säger; Det där är inte min farfar. De frågar om vi var nära och jag förklarar för dem hur mycket jag tyckte om farfar och att jag älskade att vara hemma hos honom. Jag frågar vart toaletten är och en sköterska står utanför som stöd. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Inte nog med att min farfar just har gått bort- så får jag panikångest nu med. Kommer jag också dö nu?! Försvinner jag tillsammans med farfar? Om inte han finns kvar, hur kan jag då vara kvar?

Sköterskorna frågar om de ska fixa kaffe. Nej säger jag vänligt men bestämt, vi ska dricka hemma hos farmor och farf... Nej, vi ska dricka det hemma hos farmor. Vill inte vara kvar en minut extra på detta ställe, det ställe där min farfar tog sitt sista andetag, men samtidigt vill jag inte lämna honom. Kommer han försvinna nu, vart tar han vägen? Finns han kvar hos oss?

Jag kramar om sköterskorna. Tackar och de säger att jag ska ta hand om mig. Farmor och uffe, kent och pappa åker upp till den avdelning farfar låg på innan han kom ner hit. För att hämta hans saker. Jag och Kalle gick ut i bilen. Kalle ringer mamma, Maria, Ann-Sofie. Jag bara sitter i bilen och skriker och gråter. Skickar ett sms till Ellinor 10.45 tror jag. "MIN FARFAR ÄR DÖD!!!!!!!!!!!!"

Under resan ner skickar jag ett sms att jag inte kunde ses under dagen, för jag skulle åka och säga hejdå till min farfar. Hon fick inte ringa utan jag skulle höra av mig. Jag trodde bara, undermedvetet att jag överdrev. Inte kunde väl det stämma, att jag skulle säga hejdå? Säga hejdå till farfar? Nej, så kunde det ju inte bli. Men så blev det.

Ut kommer pappa, farmor och två av pappas bröder. Vi sätter oss i bilarna, pappa blinkade ut ur stan. Ut ur Oskarshamn, bort från sjukhuset, bort från min älskade farfar.


Kommentarer
Postat av: elly

Riktigt fint skrivet.

Svar: Tack bästis.

2012-09-09 @ 19:15:56
URL: http://www.ellibellinor.blogg.se
Postat av: Angelica - au pair i london

fint skrivet elin, fälde en eller flera tårar under min läsning. Du är stark!

Svar: Tack så mycket, det kommer direkt från hjärtat. Tack!!

2012-09-09 @ 20:28:07
URL: http://amartinsson.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: