På fredag kommer vi mötas på Centralen, sist vi stod där var vi på väg hem från Östersund. Jag följde efter min storastsyster med tunga steg (bokstavligt talat) medan hon fick kånka på all packning och den väska jag hade råkat förstöra som var hennes. Som hon tog med ett lugn som ingen annan och min faster tyckte att Ann-Sofie skulle bli en bra chef för att hon hade sådana egenskaper som gör en bra chef. 

Det är 8 år sedan dess. 8 år har gått sedan den kalla februarisöndagen.. Då snön låg som ett täcke utanför. Ann-Sofie har under dessa år bildat familj, utbildat sig och skapat ett liv.

 

Jag har hunnit lämna det trygga där hemma i skogarna. Tryggheten med allt vad det innebär. Tagit mina saker och mitt bagage och flyttat till storstan. Tanken var New York, men Stockholm fungerar fint, för nu. 

 

Och på fredag kommer vi stå där igen, jag som flyttade till den stora staden och hon som skapade det stora livet. Och vi ska umgås i lite mer än 24 timmar, i mer än ett dygn ska hon och jag umgås. Och denna gång är det min tur att visa vägen.