Nuvarande tillstånd:

RING AMBULANSEN, JAG DÖR. NU. NU DÖR JAG. 
 
Precis så lät det här i söndagskväll runt åttatiden. Jag låg i den Ikea-säng som min syster och systerdotter var med och köpte. På de orangea, billiga lakanen som vi köpt för att vi inte hade råd med några andra. Till skillnad från alla tidigare gånger; skulle jag nu dö. Allt annat hade varit varningssignaler. Nu skulle det ske. Mitt hjärta skulle inte längre orka. Och jag var livrädd. 
     Allt som hörs i bakgrunden av mitt skrik är motsvar från min bästa kompis, ett strongt och högt "NEJ ELIN, jag tänker inte ringa ambulansen, det får inte du heller göra!" Okej, tänkte jag. Det är min bästa kompis fel att jag nu kommer att dö. För denna gång är inte som de andra. Det är inte panikångest, det är någon sjukdom som hägrar i kroppen min. Och nu ska jag dö. 
     Dagen efter vaknade jag upp, jag var så rädd. Jag var ensam nu. NU skulle jag dö. Jag ringde 112 denna gång. Mitt hjärta skulle snart sluta slå. Berättade om mitt tillstånd, hur jag kände och hur jag mådde. Det jag fick till svar var: "Menar du verkligen att du är i behov av en ambulans, detta är faktiskt till för människor som behöver AKUT-vård..." Tydligen platsade jag inte i den kategorien. 
     Jag dog inte. Bara inombords. Dog av skam. Skam för att jag ens upptar sjukvården deras dyrbara tid med min psykiska ohälsa. Mitt hjärta slår fortfarande. Samtidigt har det inte slagit på flera veckor. Min enda önskan är att "komma tillbaka". Jag tycker inte om det här tillståndet. Jag vill vara normal. Vill kunna gå i skolan och utbilda mig till det jag vill. Jag kan inte det. Jag är för svag. För svag för att gå till skolan och plugga. Men inte tillräckligt svag för att få hjälp. Jag är inte självmordsbenägen, jag vill inget hellre än att leva igen. Därför prioriteras inte jag. 
     Det kan dröja månader innan jag får en tid hos en psykolog. Jag har vänner och familj som håller mig uppe. Det finns många som inte har den förmånen. Men jag är inte självmordsbenägen, därför gills det inte. Jag kommer inte få en hjärtattack, därför är det inte lika viktigt att ta hand om de konstanta sår jag bär inom mig. 
 
För jag har bara panikångest. Det pratar vi inte högt om. Det är inget brutet ben och då räknas det inte

 
1 kommentar