Mojito-fredag.


Här har ni henne; en onykter och smådryg Elin. Från igår när jag och Elly drog in till UnderBron, gött ställe. En bra kväll med mojitos, 90-talsdängor och det obligatoriska fyllekäket på donken.
     Dagen har bjudit på underbart väder, häng på Erikshjälpen samt tryckt ner 4(!!) tacos i magen. Rullar fram nu. På tv:n rullar The Dark Knight och jag ska ägna min fokus åt det istället. Trevlig lördagskväll gott folk.

Vikthets

Detta evigt uttjatande, men samtidigt också, ämne som konstant pratas om och provas av allt och alla. Jag pratar såklart om vikthetsen- som nog alltid kommer att vara ett faktum och vara en del av samhället. 
     Under er en tid tyckte jag att Katrin Zytomierska var råcool, som sa det hon tyckte och inte tog någon skit. Hon blev "frälst" av LCHF- inga kolhydrater och mycket fett, som jag testat i ungefär 4 dagar och vantrivdes varje sekund. Hon blev frälst och driver en butik som säljer produkter som är LCHF. Det enda hon pratar om, efter sin andra graviditet, är att hon är så tjock. Väger 66 kilo och tycker att hon är så grymt fet och äcklig. 
     Jag väger 74 kilo och jag känner mig så extremt fet i all vikthets. Vad gör då de människor som väger betydligt mer än mig? Nej, nu tycker jag att Katrin inte är lika häftig längre. Det enda hon lever sitt liv kring är hennes vikt. Hennes konstanta behov av att bli smalare och detta ogillar jag henne för. Men vart ligger skillnaden mellan henne och mig? Jag är inne på dag 3 "inte äta godis eller andra onyttigheter" vilken gång i ordningen det är har jag ingen aning om under mitt 22-åriga liv. 
     Fan, tänk om en bara kunde ge sig. Träna för att en ska må bra, unna sig godis när en vill utan att ha dåligt samvete. Är det verkligen för mycket begärt? Tänker på mina syskonbarn, 9,6,3 och 3 år gamla. Som från dag 1 av deras liv formas utifrån samhället, från dess normer och skönhetsideal. Jag vill inte att de ska ägna deras liv åt konstant vikthets. Är det för mycket begärt?