Jag går grundlärare med inriktning mot fritidshem. Jag får energi av att jobba med barn. Känner att jag lär mig mycket om mig själv, genom barnen. Jag trivs och ser fram emot kommande arbetsår inom barnomsorgen. Jag vill bli den där trygga vuxna som barnen behöver, när de kanske inte har någon annan i sin omgivning som ser dom. Jag vill bli ihågkommen och göra avtryck i deras liv. Jag vill ådstakomma något med mitt yrkesliv. 

      Veckan har kommit och passerat med stormsteg, som den vanligtvis gör. Dock har jag under veckan haft tre väldigt intressanta föreläsningar, som har gripit tag i mig på ett sätt som det inte gjort innan. 

    Onsdagens första föreläsning handlade om genus, vilket jag inte har reflekterat nämnvärt över innan min kompis Ellinor gick en genuskurs och jag fick höra om allt intressant de lärde sig. Det är verkligen så spännande när vi bryter ned och analyserar olika mönster och normer i samhället, som vi tar förgivet. Varför, kan jag fråga mig. Många människor tror att vi lever i ett jämnställt samhälle, men det gör vi inte. Det finns statistik på det. Fakta. Vi är invanda, för så fungerar vi människor. Till de normer som finns. Det är just det som är så svårt att bryta- men också sånt som vi måste bryta, för att det på så vis kan leda till någon förändring. 

     Andra föreläsningen vi hade handlade om våra VI-skolors likabehandlingsplaner, vi fick göra olika scener där vi tog upp kränkningar som kunde förekomma i skolan. Under tiden någon annan grupp spelade upp fick vi som publik avbryta och ändra "hur skulle jag gjort här?" och ändra på utloppet av just den scenen. Även detta gav mig många tankeställare hur vi, av de normer vi omges av, uppträder mot andra. Vilka mönster finns det i skolan och hur bör vi bete oss för att ingen ska känna sig kränkt. Det är ofta vi kränker andra, utan att mena det, för att vi är vana vid ett visst sätt. 

   Idag handlade föreläsningen om hur vi kan se något ur ett intersektionellt perspektiv, dvs. att ha faktorer som kön, klass, etnicitet, funktionshinder och ålder i åtanke. Det var ytterligare ett tillfälle då tankarna åkte runt som ett virrvarv i huvudet. Det finns så mycket vi har att komma med, det finns så många sätt vi kommer att göra avtryck i barnens liv. Beroende på hur vi förmedlar värderingar och omkringger barnen med normer, påverkar det vilka personer de såsmåningom blir. Därför är jag rädd. Rädd för hur mycket ansvar som ligger på mina axlar, för vilka åsikter jag kommer föra vidare och hur barnen kommer uppfatta mig. Inte bara är jag rädd, jag är så fruktansvärd peppad för mitt yrkesliv, för hur jag kan påverka hur andra människor ser på saker och ting. Hur vi tillsammans kan hjälpa till att uppfostra bra vuxna.

      Är medveten om att jag kan uppfattas naiv och tro att min åsikt är särskilt betydelsefull, men jag ser det som min uppgift. Min uppgift som lärare att ge  v a r  e n d a  unge det den förtjänar. Vi ska fostra demokratiska medborgare och det är ett tufft jobb när samhället påverkar så pass mycket som det gör. Men gör inte jag något, vem ska göra då? 

    Ett klyshigt men så sant citat "Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något."