Tänk alla tårar som har runnit längs våra kinder, tänk alla bråk som har blivit genom åren. Tänk på alla gånger vi har skrikit elaka ord som aldrig gått att få osagda, eller alla ord som aldrig faktiskt blev uttalade.

 

När två personer växer upp så tätt och intensivt som syskon ofta gör får det en att undra om man någonsin väljer varandra frivilligt. Det är aldrig någons val, vem som hamnar i ens familj, det går inte att påverka. Dock vet jag inte hur livet hade blivit om inte just du, Johanna Andersson, hade blivit just min lillasyster den där aprildagen för 23 år sedan. 

 

Vi två är som helan och halvan, handen i handsken eller någon annan klyschig liknelse. Vi passar varandra och vi passar inte utan varandra. 

 

Om vi bråkar idag känner jag mig inte hel, blir du arg på mig får jag smärre panik, jag vet inte hur jag skulle klara mig utan dig- & det hoppas jag att jag aldrig ska behöva uppleva. 

 

Grattis i efterskott min bästa, underbara, älskade.