Coronapandemin har påverkat så många liv den har tagit livet från människor och den har gjort så att vi har fått anpassa vår vardag efter dens regler och bestämmelser. 

 

Mitt och Oskars bröllop har jag planerat funderat och diskuterat med mina närmsta i princip sedan efter vi hade förlovat oss i juni 2018. Min bröllopsklänning kom från Ida Sjöstedt och den fanns i mina ägor från mars 2019. Vi siktade på 2020. Det skulle bli vårat år. 

 

Skulle det bli ett höst eller ett vårbröllop? Skulle vi ha det i slutet av augusti eller kanske i slutet av maj? Beslutet togs och datumet var spikat: 30 maj 2020. 

 

Logen bokades. Catering bokades. Ljud/ljus fixades. Aboda klint valdes till platsen där vi skulle ha vigseln. Vigselförrättare tillfrågades. Alla stora beslut var tagna och vi beställde hem en blå fin kostym från Asos till min blivande man. 

 

Vi planerade hur logen skulle dekoreras, att en av mina bästa vänner skulle sjunga vid vigseln, vilka gäster vi ville skulle komma och dela vår dag, hur inbjudningarna skulle se ut och när dessa skulle skickas ut. 

 

I samband med kalas i Timmernabben delades inbjudningar ut till Oskars släkt. Vi fick se lyckan i Sara-Lisas ögon och hon kunde inte lova oss att hon skulle orka komma (Oskars farmor, 87 år) men den glädje som hon visade för detta värmde i våra hjärtan. Knappt 3 veckor efter detta orkade hennes kropp inte mer. <3 Är så evigt tacksam att hon fick inbjudan, att hon fick veta att vi skulle ta hennes släktnamn samt för att hon fick slippa utstå pandemin som skulle blossa upp efter hennes bortgång. 

 

Efter att ha delat ut resten av inbjudningarna till min familj så skickades de sista inbjudningarna ut på posten och vi började räkna ner till VÅR dag. 

 

Sista OSA datum blev sista mars men innan dess fick vi skicka ut till våra gäster att bröllopsfesten skjuts till framtiden. Coronapandemin var ett faktum och det kändes inte bra att bjuda in till bröllop just då. 

 

Samtidigt som vårt bröllop kändes världsligt blev det en tung aprilmånad eftersom bröllopet hade planerats såpass länge. Jag kände mig så egoistisk som var ledsen över att inte få gifta mig precis just då, när människor världen över miste sina liv varje dag på grund av pandemin. 

 

Jag diskuterade detta med alla, velade fram och tillbaka om hur man skulle tänka och göra. Tillsist fick jag en idé om att eventuellt ha med våra föräldrar, vigselförrättaren och gifta oss hemma i farmors trädgård på samma datum vi tänkt från början. Vi kunde hålla avstånd och våra viktigaste människor skulle vara med. Jag diskuterade mina känslor med några fina kollegor som peppade oss att gifta oss nu och ha bröllopsfesten vid ett senare tillfälle. Jag la fram förslaget till min blivande man, som tyckte att det var en bra idé. Jag ringde farmor som blev glad att vi ville vara hos henne. 

 

Dagarna närmade sig och på onsdagen samma vecka vi gifte oss så köpte Oskar en ny kostym då den andra inte passade längre. 3 dagar innan vårt bröllop var nu allt inhandlat. På fredagen blev bröllopsbuketten klar och jag mötte upp svärmor som visade den. Så mycket känslor i kroppen och imorgon skulle vi gifta oss. Jag och min älskade Oskar.