Nuvarande tillstånd:

RING AMBULANSEN, JAG DÖR. NU. NU DÖR JAG. 
 
Precis så lät det här i söndagskväll runt åttatiden. Jag låg i den Ikea-säng som min syster och systerdotter var med och köpte. På de orangea, billiga lakanen som vi köpt för att vi inte hade råd med några andra. Till skillnad från alla tidigare gånger; skulle jag nu dö. Allt annat hade varit varningssignaler. Nu skulle det ske. Mitt hjärta skulle inte längre orka. Och jag var livrädd. 
     Allt som hörs i bakgrunden av mitt skrik är motsvar från min bästa kompis, ett strongt och högt "NEJ ELIN, jag tänker inte ringa ambulansen, det får inte du heller göra!" Okej, tänkte jag. Det är min bästa kompis fel att jag nu kommer att dö. För denna gång är inte som de andra. Det är inte panikångest, det är någon sjukdom som hägrar i kroppen min. Och nu ska jag dö. 
     Dagen efter vaknade jag upp, jag var så rädd. Jag var ensam nu. NU skulle jag dö. Jag ringde 112 denna gång. Mitt hjärta skulle snart sluta slå. Berättade om mitt tillstånd, hur jag kände och hur jag mådde. Det jag fick till svar var: "Menar du verkligen att du är i behov av en ambulans, detta är faktiskt till för människor som behöver AKUT-vård..." Tydligen platsade jag inte i den kategorien. 
     Jag dog inte. Bara inombords. Dog av skam. Skam för att jag ens upptar sjukvården deras dyrbara tid med min psykiska ohälsa. Mitt hjärta slår fortfarande. Samtidigt har det inte slagit på flera veckor. Min enda önskan är att "komma tillbaka". Jag tycker inte om det här tillståndet. Jag vill vara normal. Vill kunna gå i skolan och utbilda mig till det jag vill. Jag kan inte det. Jag är för svag. För svag för att gå till skolan och plugga. Men inte tillräckligt svag för att få hjälp. Jag är inte självmordsbenägen, jag vill inget hellre än att leva igen. Därför prioriteras inte jag. 
     Det kan dröja månader innan jag får en tid hos en psykolog. Jag har vänner och familj som håller mig uppe. Det finns många som inte har den förmånen. Men jag är inte självmordsbenägen, därför gills det inte. Jag kommer inte få en hjärtattack, därför är det inte lika viktigt att ta hand om de konstanta sår jag bär inom mig. 
 
För jag har bara panikångest. Det pratar vi inte högt om. Det är inget brutet ben och då räknas det inte

 
1 kommentar

Livets tvära kast:

Söndag:

Klockan 04.03 vaknar jag upp av att hela jag är dyngblöt av svett, sängen likaså. Jag tar bort min arm från kudden och tar mina händer mot ansiktet, men jag kan inte känna något. Jag känner inte mitt ansikte, jag känner inte min kropp. Hela jag är så lätt och det känns som att jag tynar bort.. Känseln bara lägger av. Jag försöker lugna ner mig själv. En panikångestattack, igen, vilken gång i ordningen det är vet jag inte. Lika jävla verklig dock. Ringer min mamma i panik. Vill helst att det skulle finnas någon hos mig, som kunde hålla om mig hårt, hårt så jag kunde känna min kropp igen. Men jag är själv. Min värsta skräck. Att vara ensam. Men jag måste lära mig att hantera det här, egentligen utan mammas stöd på telefonen mitt i natten med. Men nu finns hon där, och är världens bästa stöd, som alltid. Tillslut, när jag har öppnat dörren och fått in luft, tagit djupa andetag, så ligger jag bara och skakar; skakar av mig alla spänningar som paniken bygger upp. Och runt 5 tiden, efter att jag har pratat med mamma, lyssnat på Hannah & Amandas podd, samt lyssnat på ett program som gör det lättare att sova. Däckar jag, alldeles utmattad och sover i 8 timmar till. 

Lördag:
 
Klockan 09.28 rullar tåget in på Linköpings station, där jag ska möta upp mina två älskade föräldrar. Har sett fram mot detta hela veckan! Egentid med mina föräldrar. Ur mina hörlurar kommer toner från Veronica Maggio "det handlar om dig, det handlar om mig"- hamnar lite i eufori just nu av att lyssna på när hon sjunger. Jag stänger av låten och tar ut mitt headset innan jag stiger av tåget. Möts av människor som ska gå på, ser anhöriga som väntar på de sina, innan jag ser de mina. Men, vem är det där? En liten tjej, med blond kalufs, lockigt hår med tofs och en randig, färsprakande jacka. Hon syns väl då hon sitter på någons axlar. Min pappas axlar. Det är min fina, söta, underbara, bubblande glada; systerdotter. Som skrattar så det värmer hela mitt hjärta. Bredvid henne står min mamma och storasyster och skrattar. Vilken överraskning! Tänk att så lite gör så mycket. Kvalitétstid med föräldrarna, Ann-Sofie och Tindra. Ligger väl högst upp på listan över saker jag älskar mest i livet. 
0 kommentarer

Vikthets

Detta evigt uttjatande, men samtidigt också, ämne som konstant pratas om och provas av allt och alla. Jag pratar såklart om vikthetsen- som nog alltid kommer att vara ett faktum och vara en del av samhället. 
     Under er en tid tyckte jag att Katrin Zytomierska var råcool, som sa det hon tyckte och inte tog någon skit. Hon blev "frälst" av LCHF- inga kolhydrater och mycket fett, som jag testat i ungefär 4 dagar och vantrivdes varje sekund. Hon blev frälst och driver en butik som säljer produkter som är LCHF. Det enda hon pratar om, efter sin andra graviditet, är att hon är så tjock. Väger 66 kilo och tycker att hon är så grymt fet och äcklig. 
     Jag väger 74 kilo och jag känner mig så extremt fet i all vikthets. Vad gör då de människor som väger betydligt mer än mig? Nej, nu tycker jag att Katrin inte är lika häftig längre. Det enda hon lever sitt liv kring är hennes vikt. Hennes konstanta behov av att bli smalare och detta ogillar jag henne för. Men vart ligger skillnaden mellan henne och mig? Jag är inne på dag 3 "inte äta godis eller andra onyttigheter" vilken gång i ordningen det är har jag ingen aning om under mitt 22-åriga liv. 
     Fan, tänk om en bara kunde ge sig. Träna för att en ska må bra, unna sig godis när en vill utan att ha dåligt samvete. Är det verkligen för mycket begärt? Tänker på mina syskonbarn, 9,6,3 och 3 år gamla. Som från dag 1 av deras liv formas utifrån samhället, från dess normer och skönhetsideal. Jag vill inte att de ska ägna deras liv åt konstant vikthets. Är det för mycket begärt? 
2 kommentarer