Livets tvära kast:
Söndag:
Klockan 04.03 vaknar jag upp av att hela jag är dyngblöt av svett, sängen likaså. Jag tar bort min arm från kudden och tar mina händer mot ansiktet, men jag kan inte känna något. Jag känner inte mitt ansikte, jag känner inte min kropp. Hela jag är så lätt och det känns som att jag tynar bort.. Känseln bara lägger av. Jag försöker lugna ner mig själv. En panikångestattack, igen, vilken gång i ordningen det är vet jag inte. Lika jävla verklig dock. Ringer min mamma i panik. Vill helst att det skulle finnas någon hos mig, som kunde hålla om mig hårt, hårt så jag kunde känna min kropp igen. Men jag är själv. Min värsta skräck. Att vara ensam. Men jag måste lära mig att hantera det här, egentligen utan mammas stöd på telefonen mitt i natten med. Men nu finns hon där, och är världens bästa stöd, som alltid. Tillslut, när jag har öppnat dörren och fått in luft, tagit djupa andetag, så ligger jag bara och skakar; skakar av mig alla spänningar som paniken bygger upp. Och runt 5 tiden, efter att jag har pratat med mamma, lyssnat på Hannah & Amandas podd, samt lyssnat på ett program som gör det lättare att sova. Däckar jag, alldeles utmattad och sover i 8 timmar till.
Lördag:
Klockan 04.03 vaknar jag upp av att hela jag är dyngblöt av svett, sängen likaså. Jag tar bort min arm från kudden och tar mina händer mot ansiktet, men jag kan inte känna något. Jag känner inte mitt ansikte, jag känner inte min kropp. Hela jag är så lätt och det känns som att jag tynar bort.. Känseln bara lägger av. Jag försöker lugna ner mig själv. En panikångestattack, igen, vilken gång i ordningen det är vet jag inte. Lika jävla verklig dock. Ringer min mamma i panik. Vill helst att det skulle finnas någon hos mig, som kunde hålla om mig hårt, hårt så jag kunde känna min kropp igen. Men jag är själv. Min värsta skräck. Att vara ensam. Men jag måste lära mig att hantera det här, egentligen utan mammas stöd på telefonen mitt i natten med. Men nu finns hon där, och är världens bästa stöd, som alltid. Tillslut, när jag har öppnat dörren och fått in luft, tagit djupa andetag, så ligger jag bara och skakar; skakar av mig alla spänningar som paniken bygger upp. Och runt 5 tiden, efter att jag har pratat med mamma, lyssnat på Hannah & Amandas podd, samt lyssnat på ett program som gör det lättare att sova. Däckar jag, alldeles utmattad och sover i 8 timmar till.
Lördag:
Klockan 09.28 rullar tåget in på Linköpings station, där jag ska möta upp mina två älskade föräldrar. Har sett fram mot detta hela veckan! Egentid med mina föräldrar. Ur mina hörlurar kommer toner från Veronica Maggio "det handlar om dig, det handlar om mig"- hamnar lite i eufori just nu av att lyssna på när hon sjunger. Jag stänger av låten och tar ut mitt headset innan jag stiger av tåget. Möts av människor som ska gå på, ser anhöriga som väntar på de sina, innan jag ser de mina. Men, vem är det där? En liten tjej, med blond kalufs, lockigt hår med tofs och en randig, färsprakande jacka. Hon syns väl då hon sitter på någons axlar. Min pappas axlar. Det är min fina, söta, underbara, bubblande glada; systerdotter. Som skrattar så det värmer hela mitt hjärta. Bredvid henne står min mamma och storasyster och skrattar. Vilken överraskning! Tänk att så lite gör så mycket. Kvalitétstid med föräldrarna, Ann-Sofie och Tindra. Ligger väl högst upp på listan över saker jag älskar mest i livet.
