17 juli

Livet är så oerhört skört. I vardagen som bara flyter på, med smågnabb om stort som smått är det alltid att en glömmer, vad som är viktigast i slutändan. 
 
Som min pappa alltid säger 'huvudsaken är att man är frisk och kry, allt annat kvittar' och just det har vi fåt vara väldigt förskonade från, lite ångest här och där och en o annat nageltrång som har fått opererats, men annars har vår familj haft tur. 
 
Till nu. 
 
När pappa sa att han hade cancer blev det som en utom-kroppslig upplevelse, det händer alla andra, men inte oss. När mina cellförändringar fortfarande inte läkt och en går och funderar på det också. Och när jag får ett meddelande av min lillasyster, min älskade och andra halva, att hon och Niclas förlorat deras andra barn inatt, det är inte sant. 
 
Varför undrar man. Varför drabbas vissa och inte andra? Varför blev inte de förskonade då de redan förlorat en liten bebis för några veckor sedan, nu skulle ju denna tvilling klara det. Min älskade lilla trollunge Johanna. Smärtan en känner när man inte kan göra ett skit. Inte ett dyft för att trösta varken min älskade pappa eller min Johanna, otillräcklighetskänsla och en känsla av hopplöshet när dessa hemskheter händer med två i min familj på bara några månader. 
 
Jävla skitdag. 
1 kommentar
Mamma

Jag säger som pappa brukar säga" det ordnar sig"!
Även om hjärtat värker nu , tårarna trillar och orden inte räcker till, så håller vi ihop hela familjen, och stöttar Johanna o Niclas och pappa!!!